Erik Jeor uppmärksammades för de subtilt hallucinatoriska akvareller i stort format han visade häromåret på Angelika Knäpper Gallery. Den musik han gör med Balroynigress flyter ut lika mycket och blandar ihop sig till mjuka fina sånger som tycks drömma sig bakåt till Dr Strangely Strange och den brittiska psykedeliska folkrocken. Ibland hör man en Jon Anderson-falsett följt av en King Crimson-vändning, ibland en röst som påminner starkt om den ledsna stämma som tillhör Midlake-sångaren Tim Smith. Hade man bara kortat ned albumet till hälften skulle det blivit en konstnärlig fullträff.

©Dan Backman Rec publ i SvD 2010